När man talar om vacker kalligrafi tänker man ofta på bokstavens form eller linjens kvalitet. Men uttrycket uppstår också i utrymmet runt tecknet: i pauserna, avstånden, marginalerna och det tysta fältet på sidan.
Utrymmet låter bokstaven andas. Det skapar rytm, balans, lugn eller spänning. Om bokstäverna står för tätt blir kompositionen tung. Om de står för långt ifrån varandra går enheten förlorad. I kalligrafi är tomrummet inte bara bakgrund utan en aktiv kompositorisk kraft.
En vacker linje behöver vacker tystnad omkring sig. När ögat känner luft blir arbetet klarare, djupare och mer övertygande.
